Ja, så var det där igen. I Sverige verkar det vara något av en sport att påpeka hur dumt fundamentalistiskt religiösa människor är i andra världsdelar, medan man framhåller sitt eget lilla hörn som ett förnuftets mekka. Nu är det så att jag febrilt söker bostad i Uppsala, och när man febrilt söker något så hittar man de flesta alternativ till boende som finns (för en rimlig penning förstås). Bland dessa alternativ fann jag till min bestörtning kristna boenden, där det utan omsvep står att de prioriterar kristna personer! Kan detta verkligen vara något vi vill ha kvar i vårat moderna samhälle, boende baserat på grad av sekterism? Jag kan förstå människor som vill ha nyktra människor i deras lägenheter, eller för den del att man inte vill ha folk som röker där, det är logiskt, en direkt trivselfaktor, men kristna?

Det finns inte heller några specifika boenden för någon annan gruppering, det finns inga ateistiska boenden, något som i sådana fall garanterat skulle ha fått människor att reagera. Hade jag drivit ett sådant boende kunde jag bara ha ståt där och framhållit att jag föredrar rationella individer framför bibeltuggare, men vad spelar det egentligen för roll? Självklart ingen, vad man tror på spelar ingen roll för ens hyresvärd så länge man inte tar det till någon extrem, typ att man börjar missionera i korridoren (eller motsatsen då, med en "Illusionen om gud" i ena handen och ett smaskigt äpple i den andra).

Men så kan det gå, jag är helt enkelt inte kristen nog, så jag får hålla mig till de sekulära bostadsköerna...

"Så vitt jag kan erinra mig finns det inte ett enda ord i evangelierna som lovordar intelligensen" /Bertrand Russel

Jag har med stort nöje och viss förfäran följt humanisternas kampanj "Gud finns nog" som går hand i hand med Richard Dawkins "Illusionen om gud", alltså att man i dagsläget inte kan bevisa varken att gud finns eller inte finns, men att sannolikheten för att en omnipotent skapare skulle existera är lika stor som att det finns osynliga enhörningar. Jag sluter mig verkligen bakom den parollen och ska så fort flytten till Uppsala är klar gå med i humanisterna där. Kritiken mot denna fullt rationella utsaga blev dock ett rop från de feghjärtade, som kallade det "antisemitism, islamofobi och militant ateism". Herregud, året är 2009, hur kan vi fortfarande vara så fruktansvärt känsliga för rent förnuft, vart tog den här fria yttrandefriheten som alla alltid talar om vägen?

Jag får väl grundläggande anta att den gick i sank någonstans halvvägs här, speciellt i en artikel, som jag tyvärr å källkritikens vägnar inte kommer ihåg vem som skrivit eller vart den var, men som förutom att behandla hur dumt det var att ifrågasätta religion ur ett vetenskapligt perspektiv kallade vegetarianism för "ovetenskapligt". Bara det är ju värt en bragdmedalj, speciellt med tanke på att jag personligen när jag frågat folk om varför de äter kött fått det ack så vetenskapligt korrekta "det är gott", medan jag kan rabbla alltifrån djurrätt till mindre co2-utsläpp när det gäller att vara vegetarian. Men det var lite offtrack där.

Jag blev också väldigt nöjd med svaret på det påstående att ateismen i sig själv var en religion och att de hade en "tro". Där gav Christian Sturmarck (humanisternas ordförande) svar på tal genom att ställa den sokratiska motfrågan om det är en sport att inte spela fotboll. Det är det ju självklart inte, och på samma sätt är en ateist inte religiös bara för att denne inte tror på gud.

Nåväl, och för att avsluta med ett citat från någon som funderat på det hela mer än jag själv: "Om ateism är en religion så är skallig en hårfärg" /Mark Schnitzius

Drar nu igång ett projekt där jag ska fråga pastorer Sverige över om olika saker som jag undrar över angående Kristendomen. Fick väl inte precis någon fantastisk respons från den pastor som jag nyligen mailade, han är verksam i pingstkyrkan och jag märkte av ett distinkt slingrande i hans svar.

"Hallå! Jag är en sådan där människa som tänker mycket på saker och ting,
 och religion är alltid något som på både gott och ont fascinerar mig. Det
 som jag på senare tid kommit till insikt med är en motsägelse som jag från
 ett kristet perspektiv skulle vilja ha en förklaring till då jag ärligt
 talat inte får det att gå ihop.

 Min fråga är alltså: Om man är bokstavstroende (fundamentalist) så måste
 man ju ta bibeln bokstavligt (fälla murar över homosexuella, inte ha
 samlag med kvinnor som har mens etc.) men det finns ju motsägelser i
 bibeln och det hela blir helt enkelt väldigt svårt att leva upp till.
 Personlig teori där är att den bokstavstroende helt har missat poängen med bibeln, då denna samling av böcker snarare ger en direkt
 kulturantropologisk insyn i de värderingar människor vidhöll för över
 tvåtusen år sedan, något vi människor evolverat från på ett moraliskt och
 etiskt plan där vi med hjälp av den vetenskapliga utvecklingen kunnat få
 en mer human syn på de omkring oss. Saken är ju bara den att den mer
 "normativa" kristne, den som inte tror bibeln bokstavligt utan mer gör ett axplock och generaliserar mer en kristen värdegrund, hur vet denne att det
 axplock denne gjort är det korrekta? Hur vet jag att Gud anser det
 viktigare att jag vänder andra kinden till än till exempel fäller murar
 över homosexuella? Konkret och förkortat undrar jag alltså hur man ska
göra ett urval ur bibeln som anses som det korrekta kristna?

 Jag vill inte på något vis kasta ruttna ägg på vare sig församlingar eller
 kristendomen överhuvudtaget utan är mer nyfiken och hoppas på ett svar som stillar min nyfikenhet! Mvh Max"

Svar:  "Hej Max
Vilka centrala frågor du ställer! Några försök till några notiser och
reflektioner.
Att tolka Bibeln, dvs söka förstå den ,är ett livsverk! Vår förståelse kan
öka. Några riktlinjer;

Att läsa och förstå den utifrån dess centrum; Jesus. Allt handlar om
honom, pekar fram mot honom och uppfylls i honom.

Det som är Jesus- likt, bör vi hålla oss till. Skrift tolkar Skrift.

Att läsa och söka förstå Skriften med den Ande, som den är inspirerad i,
dvs Guds Ande. Att under bön söka ödmjukt den djupa meningen.

Att läsa och söka förstå Skriften utifrån kyrkans, församlingens , samlade
läsning. Även om det , i vissa frågor, divergerar.

Att läsa och söka förstå Skriften tillsammans med andra idag, i samtal och
gemensamt sökande.
Att läsa och söka förstå Skriften utifrån sitt sammanhang; litterärt,
historiskt och textmässigt.

John Wesley använde ibland en fyrklöver, kanske inte exakt om tolkning av
Skriften ,men den kan kanske hjälpa litet: Skriften, Traditionen,
Erfarenheten och Förståndet.

Att våga låta sig utmanas, även om det ibland kostar på.
Detta kan, till en början, vara några guidelines att starta med.

Kom ihåg att Skriftens djupa innebörd vidgar sig ofta i den mån du och jag
lever i trons gemenskap, i ärlighet och vilja till sanning.
Hur vi vänder och vrider på det, är , tror jag, jag inte ensam utan
tillsammans med andra kan jag söka Skriftens centrum.
Tack för goda angelägna frågor."

Öh, va? Bara att tacka farbror pastor för ett väldigt intetsägande svar och rulla vidare med existensen.