Klockan tickade pedantiskt mittemot mig på vägen, mekaniskt tjatande om all den tid jag spiller här, i min kub till kontor i en kub till byggnad i en kub till stad. Fast trots detta kändes något upplyftande i mitt liv, därför att den där oförsonliga manicken mitt emot mig talade för ett ljus genom mörkret, en stor blinkande diod mitt i dimman, det var nämligen lunch. Jag reste mig således från min söndersuttna stol, gick till min egenmonterade Ikea-galge och lossade min nya läderjacka (inget säger ”vild och spontan” som ett dött djurs hud sytt av tioåriga pojkar och flickor i utbyte mot småväxel). Jag lät min hand snabbt vandra i jackfickan efter plånboken, även den ett taiwanesiskt mästerverk. Efter en kort men givande promenad där insåg jag bristerna med asiatiskt barnarbete, de behöver bli bättre på fickor! Där en gång allt det innehåll som jag sporadiskt i en annan tid och ett annat rum förpassat till min portabla läderburna håla, fanns nu blott ett illavarslande tomrum och en skrattretande reva. Jag såg ner på den lilla yta av golv som inte ockuperades av mitt standardiserade skrivbord (55x90x45) och märkte till min glädje att åtminstone min orientaliska plånbok fanns där, väl uppfläkt med alla de små plastfickorna inuti helt i kaos, vilket i sig gav upphov till en småmyntsanarki som av en himmelsk symbolik gav upphov till att en dagslön småmynt låg formade som ett kors vid min plånbok. Vi i väst måste verkligen få ett stopp på det oetiska arbetet i öst, jag menar inte nog för att de där ungarna inte når upp till kvalitativa normer, nu visar de sig vara evangelister också! Förargad på Jesus och fysikens lagar stegade jag således ut ur kontoret.