Det känns lite tröttsamt när man hör debatten kring integration idag, speciellt när det kommer till främlingsfientlighet. Människor går med i grupper åt höger och vänster, mot rasism och främlingsfientlighet, såna saker som alla utom de mest inbitna nazisterna finner självklara. Det blir en plattityd alltihop och man ställer sig inte de närmast paradoxartade frågor som uppkommer när flera olika kulturer möts och ska komma överens. Dessa människor som nu är så emot främlingsfientligheten verkar inte bemöda sig med att faktiskt ta ställning till detta, de fräser argt mot den som nämner problem och håller för öronen. Med det sagt är förstås inte andra sidan bättre, Sverigedemokrater och annat pack har knappast något relevant att säga, de försöker med falsk statistik och inskränkt argumentering att måla upp en bild med invandraren som inte ens den mest hängivne surrealisten skulle hänga på väggen.

För att alltså på ett mer neutralt sätt försöka förhålla sig till detta måste man se på varje enskilt problem och fatta beslutet om vart ens värderingar primärt ligger, samt vad man är beredd att lämna.

http://www.uu.se/press/pm.php?typ=pm&id=889

Här har vi i min mening ett problem, när upplysningens värderingar slår mot de som hålls av människor från andra platser. Här hamnar vi lätt i kulturrelativism, alla kan ha rätt på sitt håll, vi ska inte komma och säga åt andra människor hur de ska leva etc. Men är det inte berättigat i vissa lägen?

Jämställdheten mellan könen är ett exempel. Är det inte korrekt att driva på sådana värderingar, även om det i andra kulturer inte är så, finns det inte något som vi kan säga är bättre än annat? Är det inte de facto så att ett jämställt samhälle är ett mer gynsamt samhälle än ett utan jämställdhet, och har inte vi i sådana fall en skyldighet att bekämpa krafter som vill annorlunda?

Jag anser det, även om det självklart beror på vad ämnet är. Vi måste se till varje enskild instans och bedöma vem det bäst gynnar, vi vill inte hamna i ett läge utan dialog, tvärtom! Dock så måste vi se till de som berörs, de kvinnor som på grund utav religiösa och fundamentala krafter tvingas till underkastelse på ett fullständigt orättfärdigat och förkastligt sätt! Sen ser man relativisten bakbinda sig själv, "ingen har rätt eller fel" och liknande plattityder. Ser vi till konsekvenserna av detta så leder det till att idiotin får fortgå i världen, med så horribla ting som könsstympning. Hur kan man kalla könsstympning för något relativt? Vi måste kasta bort dessa kedjor som håller oss inaktiva och faktiskt ta striden på allvar, inte bara engagera oss på facebook-nivå i politiskt korrekta grupper som ingen höjer ögonbrynen över och rösta fram politiker vars slagord är att de är emot "våld".

Jag läste en intervju med Torbjörn Tännsjö (professor i etik vid Stockholms universitet) där religion diskuterades. Tännsjö är en stor kritiker av religion i allmänhet, med specifik fokus på kristendomen då han tycker den aldrig kan vara något annat än extrem om inte dess budskap urvattnas helt.

Tännsjö är även en person med annorlunda tankar om det mesta, där kanske hans mest tydliga exempel är att han kan gå med på doping inom sport i vissa fall. En annorlunda infallsvinkel än de flesta helt enkelt. Vad han anser som en smart lösning på religion blir såväl ett väldigt annorlunda sätt att angripa den, han vill förstatliga kyrkan igen! Utilitarist som han är så tror han helt enkelt att människor kommer bli omotiverade att vara religiösa ifall det är ett statligt fenomen, då statliga ting av naturen tenderar bli gråa och byråkratiska. Ser man till exempel på svenska kyrkan så är den ett väldigt tydligt exempel på detta, folk som ändå går på gudstjänst där behöver inte ens säga sig tro på gud, svaret brukar bara vara "något" och ingen direkt dedikation ges. Detta ändras, för om man ser på de frireligiösa kyrkor vi har idag så är det det motsatta, dessa är verkligen igång och drar med sina medlemmar på saker, gör det till en livsstil.

Nåväl, tycka om det får man som man vill, men det tåls att tänka på, att sekularisera genom tråkighet!

Jag läste häromdagen om en bok som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på nu (trots frenetiskt letande, men ni med en källkritisk inställning får helt enkelt göra er till tåls!) men som skrivits av en kulturantroprolog och handlade om den civiliserade människans syn på döden. Han menade där att vårat samhälle är byggt för att vi ska kunna hitta en nödlösning för att slippa se döden i vitögat och inse att vi bara är här i ett ögonblick. Den mest uppenbara lösningen är självfallet religionen, där man följer ett system och undgår döden (vad man ska göra och vad som händer efter det att man dött varierar, men jag vet ingen religion som inte har något förslag). Detta försök att undgå döden har ju dock möts med mycket välgrundad skepcism, vetenskapen slår hål på trons ballong och låter den ligga och pysa i ett hörn. Ska vi alltså se till ett (hyfsat) sekulärt land som Sverige så behövs det mer sofistikerade metoder för att undgå den fasa som uppkommer vid tanken på den färglösa evigheten. Den vanligaste metoden här går ut på ett måluppsättande, man ska fokusera på att leva ett så lyckligt och gott liv som möjligt, jobba hårt och känna att man "levat" när väl texten börjar rulla i slutet. Så länge man fokuserar på detta så slipper man den existensångest som annars skulle gripa en, man antar en pragmatisk syn och stänger av en del av tankens fakultet.

Det finns även den mer artistiska metoden, den som man kan förknippa med stora konstnärer och författare, där artistens skapelse ska leva vidare långt efter dess skapare. Nackdelen är att man inte får vara där själv, men ens tankar får åtminstone vara kvar och kan således kultivera andra personer i inspirationens mylla. På ett sätt får man alltså leva vidare genom andra.

Det är en fascinerande teori som kanske faller lite utanför vad man skulle kalla vetenskapligt (går tesen att falsifiera?) men som likväl ger upphov till en tankeställare, och således vill jag avsluta på samma sätt som alla irriterande människor gör, med en fråga.

Skulle livet vara värt att leva om det varade för evigt?