Jag har med stort nöje och viss förfäran följt humanisternas kampanj "Gud finns nog" som går hand i hand med Richard Dawkins "Illusionen om gud", alltså att man i dagsläget inte kan bevisa varken att gud finns eller inte finns, men att sannolikheten för att en omnipotent skapare skulle existera är lika stor som att det finns osynliga enhörningar. Jag sluter mig verkligen bakom den parollen och ska så fort flytten till Uppsala är klar gå med i humanisterna där. Kritiken mot denna fullt rationella utsaga blev dock ett rop från de feghjärtade, som kallade det "antisemitism, islamofobi och militant ateism". Herregud, året är 2009, hur kan vi fortfarande vara så fruktansvärt känsliga för rent förnuft, vart tog den här fria yttrandefriheten som alla alltid talar om vägen?

Jag får väl grundläggande anta att den gick i sank någonstans halvvägs här, speciellt i en artikel, som jag tyvärr å källkritikens vägnar inte kommer ihåg vem som skrivit eller vart den var, men som förutom att behandla hur dumt det var att ifrågasätta religion ur ett vetenskapligt perspektiv kallade vegetarianism för "ovetenskapligt". Bara det är ju värt en bragdmedalj, speciellt med tanke på att jag personligen när jag frågat folk om varför de äter kött fått det ack så vetenskapligt korrekta "det är gott", medan jag kan rabbla alltifrån djurrätt till mindre co2-utsläpp när det gäller att vara vegetarian. Men det var lite offtrack där.

Jag blev också väldigt nöjd med svaret på det påstående att ateismen i sig själv var en religion och att de hade en "tro". Där gav Christian Sturmarck (humanisternas ordförande) svar på tal genom att ställa den sokratiska motfrågan om det är en sport att inte spela fotboll. Det är det ju självklart inte, och på samma sätt är en ateist inte religiös bara för att denne inte tror på gud.

Nåväl, och för att avsluta med ett citat från någon som funderat på det hela mer än jag själv: "Om ateism är en religion så är skallig en hårfärg" /Mark Schnitzius